German Painter, 1808-1885 German painter. He trained (1825-8), at his father's insistence, as a pharmacist, by 1829 becoming manager of a pharmacy in the Straubing district of Munich. From 1830 to 1832 he made advanced studies in pharmacy, botany and chemistry at the University of Munich, passing his final examination with distinction. On receiving a large legacy in 1833, which made him financially independent, he decided to become a painter. He had drawn since the age of 15 and had frequented artistic circles since the late 1820s; but he had no professional training as a painter. He learnt much from contacts with young Munich landscape painters such as Eduard Schleich the elder and produced his first oil paintings in 1834. In 1835 he became a member of the Munich Kunstverein but left two years later due to disappointment over the reception of the first version of the Poor Poet (1837; Munich, Neue Pin.; second version 1839; Berlin, Neue N.G.), a scene of gently humorous pathos that has since become his most celebrated work. Spitzweg's decision to leave the Kunstverein, however, was also encouraged by his first successful attempts to sell his paintings independently. In 1839 he travelled to Dalmatia, where he made sketches that he used for many later works on Turkish themes (e.g. the Turkish Coffee House, c. 1860; Munich, Schack-Gal.). From the 1840s he travelled regularly, usually with his close friend, the painter Schleich, both within Bavaria and to Austria and Switzerland and also to the Adriatic coast, especially to Trieste.  Related Paintings of Carl Spitzweg :. | Der Klapperstorch | Werber in einer Schenke | Maherinnen im Gebirge | The Poor Poet (mk09) | Der Portratmaler |
Related Artists:
Simone Pignoni
Simone Pignoni (April 17, 1611 - December 16, 1698) was an Italian painter of the Baroque period. He apprenticed with Fabrizio Boschi, then with the more academic and puritanical Domenico Passignano, and finally with Francesco Furini. He is best known for painting in a style reminiscent of the morbidly sensual Furini. Reflective of this obsession is his self-portrait, c. 1650, in which he depicts himself building up a plump naked female from a skeleton. The biographer Baldinucci, in what little he notes of the painter, recalls him as the scandalous imitator of (Furini's) licentious inventions. A more complete biography was recorded by his pupil Giovanni Camillo Sagrestani. Described as endowed with a bizarre and amenable intelligence, Pignoni apparently had a late-life conversion to more pious painting. There is one episode recalled that during a serious illness because in his life he had focused on studying about female forms, and (now) having resigned himself to the impending infinity, his spiritual father urged him to purge those errors with the flame, and once guided by a good disposition, he suddenly was cured by the Lord. It must be noted that Baldinucci's biography of Furini, also recorded a similar, near-death renunciation of his art of the naked figure. Among his more conventional works are a St. Agatha cured by St. Peter (attributed) in the Museo Civico di Trieste. A St. Louis providing a banquet for the poor (c. 1682) now in the church of Santa Felicita in Florence, commissioned by Conte Luigi Gucciardini. A Madonna and child in glory with archangels Saints Michael and Raphael in battle armor and San Antonio of Padua (1671) for the Cappella di San Michele in Santissima Annunziata. He painted an Allegory of Peace in Palazzo Vecchio. A Penitent Magdalen has been attributed to Pignoni is found in the Pitti Palace. In San Bartolomeo in Monteoliveto, he painted a Madonna appearing to Blessed Bernardo Tolomeo.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Ethel Spowers
Melbourne Printmaker , 1890 - 1947